Desireeee

Finns det något jobbigare än att se sin bästa vän må dåligt?
Och finns det något jobbigare när man vet att denne behöver stöd och hjälp från mig men man klarar inte av att ge det för att det gör så ont och se?

Vissa av mina vänner väljer att ringa just mig om det behöver "lugna ner" sig över något eller om de behöver någon som bara säger vad de ska göra. Men det funkar inte så i den här relationen. Jag blir rädd och reagerar istället med att vara arg, jag har inte förmågan att lugna ner och förmågan att lyssna är som bortblåst. I 3 terminer har jag pluggat och övat på just detta, men när det kommer så nära inpå en så får man istället panik. Man vill skjuta bort denne person från en, långt bort. Man förtränger det och vill inte höra ett ljud om att denna människa mår dåligt. När man egentligen inget hellre vill hjälpa sin bästa vän igenom detta stålbad. Som en klok kvinna sa till mig att alla går vi igenom stålbad nån gång i livet. Men att vara stark är att be om hjälp och sällskap på färden igenom de. Ingen behöver gå igenom saker och ting ensamma. Speciellt inte jobbiga ting. Svälj stoltheten och be om stöd av sina nära och kära, det är att vara modig.

Men hur blir det då, om ens bästa vän inte finns där för en... bara för att man är för feg själv att inse. Man vill inte svika, man vill alltid finnas där. Samhetskvalet kommer till mig senare.. de samhetskval som snurrar i min väns hjärna dygnet runt.
Tänk om jag kunde hjälpa min bästa vän i nöd. Min vän som har hjälpt mig Så enormt många gånger och alltid funnits där för mig.

Det är där skon klämmer. Jag är inte beredd att inse att min klippa börjar rasa. Den som jag brukar luta mig mot. Den som alltid är stabil och hård. Där det aldrig har funnits en tendens till att den skulle börja svajja... Men nu gör den det och då blir man rädd... Jävligt rädd. För aldrig önskar man att en person som man älskar ska må så dåligt, och ännu värre att man inte ens finns där för denne.