Desireeee

Hej hej :-)

En härlig helg har nått sitt slut. Både jag och vår dotter har njutit av varje minut tillsammans! Igår gav hon mig en hel dag utan trots och gjorde det mesta själv så att jag fick skona min rygg. Idag var det lite mer miss i mat och sovplaneringen så det innebär fler lyft och mer bära henne. Men istället fick jag en favorit till frukost och en finfin blomma idag :-) 

Däremot längtar vi till pappans ledighet, så här många dagar borta är vi inte van!

Liten update om graviditeten, ni som inte ids läsa kan ju sluta nu :-P jag bonar och ombonad. Det är precis överallt i hiset! Varenda vrå. Tur att kostnaderna begränsar mig :-P Jag känner mig som en katt som ska få ungar. Som snurrar och snurrar och snurrar för att bädda klart. Efter att ha varit halvt nere varje morgon vid valet av kläder så inser jag idag, att det är ju inte konstigt att inga plagg passar. Jag har ju haft storlekar som passart en person som vägt dryga 60 kg, inte dryga 80kg!!! Herregud vilken kroppshydda jag bär omkring på. 

Men förutom denna ständiga fixering av vikten och utseendet så mår min själ prima! Insidan njuter av min underbara familj, både in och utvärtes. Jag har en riktig wrestlare i magen trots att jag först trodde det skulle vara en liten filbunke. Men ack vad lurad jag blev. Full fart så kommer det en axeltackling i sidan och samtidigt en glidning i andra sidan. Hade vi inte sett ultraljudet så hade jag trott att det var två som delade utrymme där inne :-P

Nä oj vad jag faktiskt längtar tills denne krabat är ute. Dock inte för 30 juni så att jag hinner jobba klart.

Blev lite smått orolig nu i kväll då jag hade ätit en glass (till), tre Körsbärstomater och ändå hade en hungerkänsla.. Denna omättliga hungerkänsla trots kvällsmål hade jag innan Ronja föddes... Men jag tog mig en filtallrik och tre Korvskivor. Tror att jag inte var hungrig efter det. Sen då jag kommer upp så upptäcker jag en till sak. Magen har börjat sjunka... OH NO! Peppar peppar stanna kvar!!

 

God morgon folkens! Idag är det näst sista gången jag åker till Umeå i studiesyfte. Kommer att ha trevligt sällskap i bilen av min sambo och dotter så resan blir till en liten utflykt istället :-) 

 

Det har verkligen varit uppförsbacke nu sista månaderna och med dålig motivation så har jag måste gräva ner mig i någon slags pluggdvala. Men nu ser jag ljuset i tunneln, en hemtenta på fredag och ett seminarium nästa onsdag sen är jag förhoppningsvis färdig socionom!! Oavsett så kommer jag att fira dessa 3,5 år sista helgen i maj så då finns det fika här för den som är sugen ;-)

 

Min dagsform är på topp, var i nån buske i går så hann bli biten 5 går på samma ställe! Haft lite lite senadrag under natten och svettats som en gris i sovrummet...

Men annars mår jag bra, glömmer bort av å till att jag har en stooor mage, ingen jag möter går då miste om detta :-P Jag passar på att njuta av livet och äntligen så klarnar mycket. Hur jag vill ha saker å ting, varför jag gjort på vissa konstiga sätt och att jag faktiskt har lärt mig av mina misstag. Härlig känsla, då kan man luta sig tillbaka. 

 

Ronja hon utvecklas ju lika snabbt som magen växer, nu säger hon backa och Madde (hennes bästis på dagis) och blir allt mer bestämd. Men bara sötare och sötare för varje dag!

 

Färdig surrat, nu ska jag väcka trollungen så vi kan gå ner å äta frukost. Det är verkligen något speciellt när vi har möjligheten att äta frukost tillsammans alla tre <3

 

Tack vare min uppmärksamma väninna så insåg jag att jag inte alls är i v.33 jag är ju bara i vecka 32 alltså 31+4!! Haha, här hoppar vi fram en vecka bara sådär :-P nog för att jag är rätt säker på att bf är 1/7 istället för 7/7, men man behöver ju inte önska så att man tror sig själv ;-)

 

Nu är det då rättat iaf, mitt förra inlägg handlar alltså om vecka 32! Inget annat :-) kram kram

God morgon! :-) Som vanligt vaknar jag långt innan övriga familjen, är kissnödig men vill inte väcka dem. Pigg men härligt att bara låta nån timme passera innan man stiger upp. 

 

Nu är jag alltså i v.32+4 alltså i v.33. Jag kan ju absolut inte ligga på mage, har inte heller kunnat det under hela graviditeten. Med Ronja kunde jag istället ligga på mage fram till slutet. Jag får dras med nått senadrag under nån natt, bara för att bli påmind om att dricka ner vatten. Kvinna tabletter käkar jag men inge järn...

 

Vågen har sakta ner sitt tempo sen jag började cykla till jobbet och slutat äta mjukbröd som en häst. Stadiga 16 kg har jag lagt på mig hittills, de mesta på rumpa och lår. Inte ett enda vanligt byxpar går på och i jämförelse med Ronjas graviditet så hade jag bara mina egna kläder förutom en gravidkjol i slutet som jag fynda på en klädbytardag... Lätt deprimerande kan jag tycka, men det är ju endast jag som kan göra nått åt det. Endast jag som aktivt kan göra nått åt mitt extrema sockerberoende. Jag försöker att bara äta sött en dag i veckan, men det är skit svårt för mig att inte äta en glass eller ta en bulle ur frysen...

Jag väljer även att äta två hårdbröd till frukost, inte de vita polarkakorna som lockar... Jag försöker även att hålla mig till leverpastej och inte ost. Äter ton med frukt, oliver och Körsbärstomater. Fortfarande :-) men det är ju så gott!!

 

Sist vi var och lyssna på lillens hjärtljud så låg dem på 136, ringtestet som min syster utförde skvallrade om att det ligger en liten kille i magen. Faktum är att jag är helt hundra på det! :-) sen hos barnmorskan så var tydligen huvudet neråt.. Redan... :-/

Sparkarna har aldrig varit riktiga sparkar, mer knuff och rulla runt. Känns som att ha en orm där inne. Vänliga små tryck. En liten person som vill ta liten plats.

 

Tänkte att jag bjuder på en uppdatering hur en mage kan se ut i v.33 :-)

 

Tar en paus i mitt skrivande för att äta lunch. Fyra av sju sidor är klara och klockan springer iväg då jag har sjunkit in individers upplevda etniska identitet och om dess utanförskap... Med en konstig vurpa här på upploppet av utbildningen så tappade jag mycket motivation till mitt annars väldigt organiserade pluggsätt.. Inte likt mig att försöka knåpa ihop något sista dagen innan inlämning och inte nog med det, ett arbete på 7-10 sidor!? Herregud vilken knäppgök jag varit som lämnat detta så länge..

 

Jaja, bara bita ihop och fortsätta. Först ska jag bara få i mig energi i form av pizza. 

 

Gårdagen blev nog en underbar dag för vår lilla dotter, massa besökare och fina paket! 

 

Efter några dagar ur mitt liv så börjar pusselbitarna att falla på plats. Jag inser en hel del både om mig själv och personer i min närhet. Jag har upplevt graviditetshormerna till sin spets och även insett att jag känner en stor tacksamhet. Är det inte underbart att vakna 3.45 och känna sig pigg och redo att ta denna dags utmaningar vid hornen. En dag av glädje och kärlek som växt mer och mer för varje dag i två års tid med ett fast beslutsamt mål. Idag är en dag då jag får chans att tänka tillbaka på stunden då 1+1 blev 3. Dagen då solen sken och jag vaknade med en smärtsam mensverk. Dagen som fortsatte i samma tecken, jag fick stanna och andas bort dessa smärtsamma smärtor varje gång de kom. Tog mig igenom ett barnmorskebesök, ett besök på Clas Olsson, Em och jysk. Där jag prutade och la av soffor åt min kära syster varvat med högröd i ansiktet och dubbelvikt av "smärtan" som jag kämpade med att andas bort. En smärta som för mig inte alls kändes så farlig, men nu i efterhand kan konstatera att jag hade nog gode ont. 

 

Niklas då, jo han var vid min sida under hela "processen", oförstående och kanske ovetandes om min smärta. Kan förstå varför irritationen växte hos honom då han inte alls planerat att ladda upp sin 12 timmars natthelg med att "ränna" på affärer med en kvinna som tidvis knappt kunde stå upp och inte förmådde att hålla korpenvattenflaskan eller min bruna börs själv. Irritationen hade nått sitt klimax då jag mitt i allt bestämde mig för att vi skulle handla ett parasoll och Niklas skulle vara högst delaktig i färgvalet. Detta efter att han tidigare varit tvungen att provsitta i den soffa som jag lagt av till min syster som förövrigt hon redan hade bestämt sig för att köpa. Hemkommen från vår citytur på ca fyra timmar hade klockan hunnit passera 14 och det var dags för lunch. Niklas lagade någon pastarätt (förmodligen med korv) och det var fyra timmar tills hans nattskift började. Jag, hade fortfarande dess mensverk liknande smärta som faktiskt hade suttit i kontinuerligt sedan 8.30 samma morgon.

 

Dags att ringa förlossningen för att få bekräftat att barnet skulle komma ut, om ca två till tre dagar!?! Nä, vad får jag till svar, joo att jag som förstföderska förmodligen skulle föda samma dag... Ojdå! 

 

Ja då blev det fart på gubben. Niklas fick ringa jobbet och berätta att han inte kunde jobba denna natthelg som han tagit på sig extra. Han åkte till Ica och införskaffade förnödenheterna jag planerat att jag ville ha med, frukt, en kall sallad, nyponsoppa och snabb energi i form av choklad. Han installerade babyskyddet både en och tre gånger och sprang runt och letade instruktionsboken vilket jag tyckte var rätt onödigt då han redan satt fast den samma morgon. Han fick även packa BB-väskan vilket också uppfattades av mig som en massa spring upp och ner och fram och tillbaka. Jag skulle ha lyssnat på min kära vän som sa till mig dagen innan att jag nog borde börja packa den där väskan :-P

 

Efter ordination från mitt samtal med förlossningen ställde jag mig i en varm dusch med två Alvedon. Trodde att jag kanske svamlat då jag inte alls kändes samma smärta under de 30 minuterna i duschen. Återtog soffläge surfandes på facebook där jag både hann svara på Annelis fråga om det blivit nån unge än (svarade såklart, nej nej nej. Inte än på ett tag) hann ordna en förlossningsplaylist på Spotify och skriva ett blogginlägg om att min gissning på bebisens ankomstdag var den 5 maj.

Detta med en hink vid min sida (då smärtan ändå var såpass att jag trodde jag skulle spy) samtidigt som jag starta och stoppade min värkapp som jag laddade hem där under lunchen. Då insåg jag att jag hade läst fel och att jag visst hade haft värkar var femte minut och ihållande i minst en minut åt gången, ringde förlossningen på nytt för att rådfråga kring detta. 

Denna gång svarade en mindre trevlig kvinna som fräste åt mig att minuterna spelade ju absolut ingen roll!! Nähä, vad ska jag då kolla efter då jag inte tror att mitt vatten kommer att gå. Fick inget riktigt svar och vi la på. Strax därefter vid mitt toabesök ser jag att jag blöder litegrann. Och detta mina vänner hade jag kollat efter senaste veckan, för konstigt nog väntade jag mig blod före en vattenavgång för att veta att att allt var på G. Ett tredje samtal till förlossningen och denna gång blev jag bra bemött. - Herregud!! Du måste åka in direkt, blir det mer får ni ringa en ambulans som möter upp er!!

 

Väl i bilen till sunderbyn har jag upplevelsen av en liten söndagstur på denna fredags eftermiddag den 4 maj. Jag smsade och ringde runt folk för att informera att vi åker upp men förmodligen blir hemskickade. Varvat med djupa andningar som lindrade min smärta.

 

17.00 står jag utanför sunderbyns patienthotellsdisk och vattnet går i mina lila haremsbyxor. Jag ber kvinnan stänga stället för att skjutsa upp mig med rullstol till BB och sedan informera min sambo var hon skjutsat Desirée. Ca 20 minuter senare konstateras det att jag är öppen 8 cm och det är försent med möjligheten till epidural, vilket jag inte heller ville ha. Lustgas och syrgas och allt vad det nu heter var inget för mig då jag är lite fjollig i att andas i masker som får mig att tänka på min ansträgningsastma. Så det fick bli ett stadigt grepp om lustgasmasken med den upptryckt i pannan. Detta och andningen var min enda smärtlindring fram till 18.18 då vår "Cornelia" kom ut precis under introt till poison med Alice Cooper. Underbart, att smärtan som jag väntade mig skulle bli dubbelt så hemsk endast avtog i att jag hade tryckt ut bebisen.

 

Min första tanke då jag fick upp dig på mitt brösten var, varför gråter du? Hur ska jag trösta detta barn då det gråter? Idag två år senare sitter jag här lipandes då jag tänker tillbaka på den 4 maj 18.18. En reaktion som jag trodde skulle komma och som jag förväntade mig då jag fick upp dig på mitt bröst. Men idag förstår jag varför min rädsla av att inte vara tillräcklig var känslan som kom först. En skräck jag har som mamma att inte kunna trösta mitt barn då du är ledsen och gråter. En känsla som blandas med den enorma kärlek som växt till dig mitt barn.

Av alla minnen som du skänker och all glädje som du gett mig varje dag i två års tid samt den här känslan av maktlöshet som jag kan känna allt från 18.00 dagen då du kom, då jag tittar upp på klockan och tänker - fan jag kan inte hålla ut till den 5 maj!! 18 minuter senare har du armbågat dig ut förbannad som ett bi med en väldigt kort navelsträng.

 

Kanske det inte är en slump att vi firar dig idag efter 18.00, trots att jag kommer fira dig hela dagen då det för mig var från 8.30 det hela började! Jag är oerhört tacksam över dig och det liv du skänker oss <3 Grattis min älskade dotter på din dag! /mamma D

 

Min älskade lillfis, var den du är, älska den ditt hjärta slår för, välj din egen väg och sluta Aldrig drömma!