Mina barn fyller mina dagar med liv
Känner att det var väldigt längesen jag skrev något här. Fick en bekräftelse på att jag verkligen har en blogg då jag hade fått en kommentar på ett väldigt gammalt inlägg. Så jag tänkte, varför inte börja ventilera sig igen.
Det känns som att jag inte har skrivit i bloggen på ca tre års tid. Det känns som att jag har ägnat all min lediga tid och all min fulla fokus på mina två barn. Detta är ju givetvis inte sanningen, tyvärr måste man göra en hel del massa andra saker också, för att kunna ägna sin tid och fulla fokus på barnen. Bland annat arbeta... vilket jag började göra rätt tidigt (igen), vilket givetvis inte var planerat. Men vad ska jag göra då min "jobbnerv" börjar rycka.. Läser igenom mitt förra inlägg, och jag minns hur jag hade det just då. Jag visste inte om jag skulle orka eller bryta ihop. Men jag tror att det mesta löser sig och det mesta har en mening. Londonresan kunde inte komma lägligare, i takt med att Milton och Ronja blev äldre, jag mindre stressad och Niklas mer förstående så överlevde jag även denna katastroftid i mitt liv.
Just nu, är mitt liv betydligt mer balanserat.
- Ronja är världens underbaraste unge som hjälper till, kan förklara sig och förstår innebörden av ett nej. Älskar alla som förtjänar att bli älskade och delar ut kramar och pussar till dem som förtjänar det. Laborerar med ord och ljud samt brottas med sig själv i kampen mot tutten. Har ett elefantminne och ett sötsug som heter Duga. Världens goaste tjej som blir mer å mer lik mig.
- Milton är fortfarande ett glatt busfrö som det är fullfart på, speciellt just innan läggdags då han lägger in turboväxeln. Han blir alltså helt hyper, går, klättrar och springer överallt. Lyfter man upp honom så slänger han sig bakåt eller spjärnar emot med benen mot brösten plus att han biter en på axeln. Samtidigt som han är den gladaste och snällaste ungen på jorden, som bara springer omkring och är glad hela dagarna. Sitter och leker för sig själv eller dansar till någon låt, vilket visar sig i form av en långsam snurr med armarna utsträckta, den ena högre upp och den andra lägre placerad. Underbar då han säger tack tack i ett väsande ljud eller svarar ja eller nä på frågan om allt är bra. Då han går med papper och skräp till soporna. Pussar och kramar och gosar med allt och alla men framförallt storasyster Ronja.
Herregud vilka fina ungar vi har fått. Om det då är tur, skicklighet eller karma, har ingen aning.
Men oerhört tacksam är jag då iaf!
Det var lite om mycket. Men en liten uppdatering om livet på Floragatan. Vi njuter alltså i både regn och solsken.
Ha en fin dag alla, nu ska jag återgå till mitt arbete. Jobb två dagar, sen ledig en vecka! :D
Ursäkta kvalitén på bilderna ;)
