Desireeee

Nu när jag kom hem från innebandyträningen började mina analystankar snurra. Jag spelar i ett lag med mestadels 15-16 åringar. Med tanke på mitt utbildningsval är det ingen hemlighet att jag gillar att studera människan, människor och grupp och deras beteenden.

 

Jag kan inte sluta fundera på varför en av tjejerna (som jag klassade som en av de bästa i laget när jag började) bara blivit sämre och sämre...

Idag hörde jag henne klanka ner på sig själv Var enda gång ett skott gick utanför eller ett pass gick fel. Detta resulterade vidare i att nästa pass och skott bara blev sämre. Det är tonnårstjejer som är mitt i början av livet och deras självkänsla är verkligen inte på topp.

 

Jag tror inte att de fattar hur viktigt det är att beröma sig själv (och andra) även om ett bra skott gick utanför mål!

Genom att lura sig själv att passet var riktigt jävla bra så kommer nästa pass att sitta bättre. Men blir man arg på sig själv, och huvudet åker längre och längre ner så smittar det av sig på övriga lagkamrater. Stämningen blir tryckt och exempelvis en match förloras pga dålig stämning i laget.

 

 

Jag kommer aldrig att glömma när mitt ISK lag vann serien! Min pappa var tränare och han höjde alla tjejers självkänsla till skyarna. Han plockade fram det bästa i varje spelare men framförallt det viktigaste av allt. VI HADE ROLIGT! Herregud vad vi hade lagsammanhållning. Och det är inget som kommer på beställning, men varje enskild spelare kan bidra med sitt eget humör och pepp. Vi vann inte serien pga att vi var duktiga, absolut inte. Arjeplog var det bästa laget. Men vi vann över dem!!  Pappa lärde oss att se nätet inte målvakten. 

 

 

Jag ska gräva fram en föreläsare som kan förmedla detta till mina tonnårslagkamrater! ;)

 

Kramar på er och sov så gott :) /D