Desireeee

Efter några dagar ur mitt liv så börjar pusselbitarna att falla på plats. Jag inser en hel del både om mig själv och personer i min närhet. Jag har upplevt graviditetshormerna till sin spets och även insett att jag känner en stor tacksamhet. Är det inte underbart att vakna 3.45 och känna sig pigg och redo att ta denna dags utmaningar vid hornen. En dag av glädje och kärlek som växt mer och mer för varje dag i två års tid med ett fast beslutsamt mål. Idag är en dag då jag får chans att tänka tillbaka på stunden då 1+1 blev 3. Dagen då solen sken och jag vaknade med en smärtsam mensverk. Dagen som fortsatte i samma tecken, jag fick stanna och andas bort dessa smärtsamma smärtor varje gång de kom. Tog mig igenom ett barnmorskebesök, ett besök på Clas Olsson, Em och jysk. Där jag prutade och la av soffor åt min kära syster varvat med högröd i ansiktet och dubbelvikt av "smärtan" som jag kämpade med att andas bort. En smärta som för mig inte alls kändes så farlig, men nu i efterhand kan konstatera att jag hade nog gode ont. 

 

Niklas då, jo han var vid min sida under hela "processen", oförstående och kanske ovetandes om min smärta. Kan förstå varför irritationen växte hos honom då han inte alls planerat att ladda upp sin 12 timmars natthelg med att "ränna" på affärer med en kvinna som tidvis knappt kunde stå upp och inte förmådde att hålla korpenvattenflaskan eller min bruna börs själv. Irritationen hade nått sitt klimax då jag mitt i allt bestämde mig för att vi skulle handla ett parasoll och Niklas skulle vara högst delaktig i färgvalet. Detta efter att han tidigare varit tvungen att provsitta i den soffa som jag lagt av till min syster som förövrigt hon redan hade bestämt sig för att köpa. Hemkommen från vår citytur på ca fyra timmar hade klockan hunnit passera 14 och det var dags för lunch. Niklas lagade någon pastarätt (förmodligen med korv) och det var fyra timmar tills hans nattskift började. Jag, hade fortfarande dess mensverk liknande smärta som faktiskt hade suttit i kontinuerligt sedan 8.30 samma morgon.

 

Dags att ringa förlossningen för att få bekräftat att barnet skulle komma ut, om ca två till tre dagar!?! Nä, vad får jag till svar, joo att jag som förstföderska förmodligen skulle föda samma dag... Ojdå! 

 

Ja då blev det fart på gubben. Niklas fick ringa jobbet och berätta att han inte kunde jobba denna natthelg som han tagit på sig extra. Han åkte till Ica och införskaffade förnödenheterna jag planerat att jag ville ha med, frukt, en kall sallad, nyponsoppa och snabb energi i form av choklad. Han installerade babyskyddet både en och tre gånger och sprang runt och letade instruktionsboken vilket jag tyckte var rätt onödigt då han redan satt fast den samma morgon. Han fick även packa BB-väskan vilket också uppfattades av mig som en massa spring upp och ner och fram och tillbaka. Jag skulle ha lyssnat på min kära vän som sa till mig dagen innan att jag nog borde börja packa den där väskan :-P

 

Efter ordination från mitt samtal med förlossningen ställde jag mig i en varm dusch med två Alvedon. Trodde att jag kanske svamlat då jag inte alls kändes samma smärta under de 30 minuterna i duschen. Återtog soffläge surfandes på facebook där jag både hann svara på Annelis fråga om det blivit nån unge än (svarade såklart, nej nej nej. Inte än på ett tag) hann ordna en förlossningsplaylist på Spotify och skriva ett blogginlägg om att min gissning på bebisens ankomstdag var den 5 maj.

Detta med en hink vid min sida (då smärtan ändå var såpass att jag trodde jag skulle spy) samtidigt som jag starta och stoppade min värkapp som jag laddade hem där under lunchen. Då insåg jag att jag hade läst fel och att jag visst hade haft värkar var femte minut och ihållande i minst en minut åt gången, ringde förlossningen på nytt för att rådfråga kring detta. 

Denna gång svarade en mindre trevlig kvinna som fräste åt mig att minuterna spelade ju absolut ingen roll!! Nähä, vad ska jag då kolla efter då jag inte tror att mitt vatten kommer att gå. Fick inget riktigt svar och vi la på. Strax därefter vid mitt toabesök ser jag att jag blöder litegrann. Och detta mina vänner hade jag kollat efter senaste veckan, för konstigt nog väntade jag mig blod före en vattenavgång för att veta att att allt var på G. Ett tredje samtal till förlossningen och denna gång blev jag bra bemött. - Herregud!! Du måste åka in direkt, blir det mer får ni ringa en ambulans som möter upp er!!

 

Väl i bilen till sunderbyn har jag upplevelsen av en liten söndagstur på denna fredags eftermiddag den 4 maj. Jag smsade och ringde runt folk för att informera att vi åker upp men förmodligen blir hemskickade. Varvat med djupa andningar som lindrade min smärta.

 

17.00 står jag utanför sunderbyns patienthotellsdisk och vattnet går i mina lila haremsbyxor. Jag ber kvinnan stänga stället för att skjutsa upp mig med rullstol till BB och sedan informera min sambo var hon skjutsat Desirée. Ca 20 minuter senare konstateras det att jag är öppen 8 cm och det är försent med möjligheten till epidural, vilket jag inte heller ville ha. Lustgas och syrgas och allt vad det nu heter var inget för mig då jag är lite fjollig i att andas i masker som får mig att tänka på min ansträgningsastma. Så det fick bli ett stadigt grepp om lustgasmasken med den upptryckt i pannan. Detta och andningen var min enda smärtlindring fram till 18.18 då vår "Cornelia" kom ut precis under introt till poison med Alice Cooper. Underbart, att smärtan som jag väntade mig skulle bli dubbelt så hemsk endast avtog i att jag hade tryckt ut bebisen.

 

Min första tanke då jag fick upp dig på mitt brösten var, varför gråter du? Hur ska jag trösta detta barn då det gråter? Idag två år senare sitter jag här lipandes då jag tänker tillbaka på den 4 maj 18.18. En reaktion som jag trodde skulle komma och som jag förväntade mig då jag fick upp dig på mitt bröst. Men idag förstår jag varför min rädsla av att inte vara tillräcklig var känslan som kom först. En skräck jag har som mamma att inte kunna trösta mitt barn då du är ledsen och gråter. En känsla som blandas med den enorma kärlek som växt till dig mitt barn.

Av alla minnen som du skänker och all glädje som du gett mig varje dag i två års tid samt den här känslan av maktlöshet som jag kan känna allt från 18.00 dagen då du kom, då jag tittar upp på klockan och tänker - fan jag kan inte hålla ut till den 5 maj!! 18 minuter senare har du armbågat dig ut förbannad som ett bi med en väldigt kort navelsträng.

 

Kanske det inte är en slump att vi firar dig idag efter 18.00, trots att jag kommer fira dig hela dagen då det för mig var från 8.30 det hela började! Jag är oerhört tacksam över dig och det liv du skänker oss <3 Grattis min älskade dotter på din dag! /mamma D

 

Min älskade lillfis, var den du är, älska den ditt hjärta slår för, välj din egen väg och sluta Aldrig drömma!